Vålberg 1995 – Medier som åskådare

Vad var det som hände?

1995 var ett år då rasism och nynazism fick ett tydligt ansikte i Sverige. I mars högg en nynazist i Västerås ihjäl en homosexuell man med 45 knivhugg. I augusti misshandlas den 14-årige John Hron till döds av två nazister.

Men redan i april hade ett rasistbråk i Värmlandsorten Vålberg skapat rubriker. Vad var det egentligen som hände?'

Familjen L, av palestinskt/jordanskt ursprung, bodde under åren 1990-1995 i brukssamhället Vålberg utanför Karlstad, ett samhälle med ca 3200 invånare. Under de åren präglades samhället av stigande arbetslöshet, då de två industrierna på orten gick dåligt. Familjefadern H arbetade som busschaufför i Karlstad, hans fru K var hemmafru. Paret hade fem barn, två tonårssöner och tre yngre döttrar. De bodde i en vanlig enplansvilla av mexitegel och hade även ett mindre fritidshus utanför samhället.

Under en lång tid från 1992 och framåt utsätts familjen för en serie av påhopp av olika slag, det kan röra sig om småstölder och vandalisering, främst av familjens bil. Påsken 1995 kulminerar det hela i ett uppträde utanför familjens hem där en stor grupp av ungdomar samlas på påskaftonskväll. Polisen kallas till platsen, och flera anmälningar om misshandel blir följden – både familjefadern H och flera ungdomar åtalas.

”Bråket” under påsken följs av två brandattentat mot familjens fritidshus och hem, som båda bränns ned under juni 1995. Bränderna är anlagda, men ingen åtalas.

Rättegången om påskhändelserna följer i oktober, med resultatet att fadern H döms till villkorlig dom för misshandel och några av deltagarna i bråket utanför familjens hus döms till olika bötesstraff.
Och orten Vålberg hamnar för en tid i medias strålkastarljus som en hemvist för rasism.

Vem var då ”åskådare” i Vålberg?

Bakgrund 1992-95

Under 1991 och 1992 utsätts familjen L för en rad småstölder. I november 1992 anmäler man att sonen J, då 11 år gammal, misshandlats i skolan och att någon ringt hem till familjen och sagt ”åk hem jävla svartskallar” – och redan då hotat att bränna ned familjens hus. Under de följande åren, fram till påsken 1995, tilltar stölderna och skadegörelsen, vilken riktas mot pojkarnas mopeder och familjens bilar. Trakasserier och ”ringare” misshandel av främst den äldre sonen förekommer allt tätare.

I november 1994 försöker någon tända eld på villan med två molotovcocktails. Samtliga dessa händelser anmäls till polisen, sammanlagt rör det sig om nitton anmälningar, utan att någon kan gripas. Inget leder till åtal. Men i förhören uppger misstänkta tydligt att de sympatiserar med rasistiska rörelser och inte vill ha familjen kvar på orten.

Sönerna anser att mobbningen i skolan inleddes 1992, då en jämnårig kamrat de tidigare varit nära vän med, efter en resa till Stockholm kommer hem som ”skinnskalle” och alltmer börjar odla rasistiska idéer. Trakasserierna i skolan – som fru L anmäler till skolledningen och till Hem och Skola - har också tydligt rasistiska förtecken. Bl a säger man åt dottern L att ”tvätta sig i Klorin”.

Flera forskare har intresserat sig för händelserna. Och som Rantakeisu m fl konstaterat i sin bok ”Rasistiska trakasserier” (se litteraturlistan) har flera invandrarfamiljer (ca dussinet) i trakten drabbats av liknande påhopp under årens lopp, med början under sent åttiotal och med en kulmen vid nittiotalets mitt. Liknande saker har utspelat sig i grannsamhällen som Grums. Men dessa familjer har till skillnad från L, sällan polisanmält saken.

Detaljerad skildring av påsken 1995

Polisens förundersökning kring ”bråket” utanför familjens villa omfattar ca 200 sidor text, med vittnesmål och rapporter. Samtidigt är det svårt att ur det stora materialet få fram en enhetlig bild, då vittnesmål och förhör motsäger varandra. Sammanfattningen här nedan bygger på förundersökningen och på Rantakeisus m fl forskning:

Långfredag, 14/4: Familjen L får ett anonymt telefonsamtal från en kvinna som varnar dem för att ”något” kommer att hända. Kvinnan hörs sedan av polisen och berättar att hon hört några ungdomar säga ”i kväll tar vi dom”.

Senare under kvällen (runt midnatt) kommer två ungdomar, BA (18 år) och MA (22 år), förbi huset med en moped. ”Ordväxling” uppstår och makarna L säger sig ha blivit kallade svartskallar och MA spottar på frun, K. Grannar skyndar till och försöker lugna ned stämningen: en av dem säger sig ha blivit kallad ”rasförrädare.” Polisen kallas till platsen och beslagtar en hemmagjord batong som pojkarna smusslar med.  

Pojken BA uppger sig dagen efter ha gått tillbaka och bett om ursäkt för det som hände den kvällen.

Påskafton, 15/4: Sent på kvällen (ca 22.30) återkommer MA och skjuter av en kraftig påskraket (”Thunder King”) in på familjens tomt. (Själv uppger han sig bara haft sällskap med en kamrat. Ett vittne uppger att han sett ”ett gäng”, varav flera ”skinnskallar”.) Sönerna i familjen springer ut, tillsammans med vänner, och jagar MA (enligt en vittnesuppgift var en av sönerna beväpnad med kniv). Denne springer in på en granntomt och sedan vidare ned mot centrum. MA:s kamrat ger sig också av, längs en annan väg. Det är han som uppges hämta fler ungdomar till platsen, varav en del skulle vara från Grums. Dessa, tillsammans ca 25 personer, går nu upp till Ls hus.

Där ser de herr och fru L, deras son J och en kamrat. Enligt ungdomarna är dessa ”beväpnade” med en kratta och med påkar (”gärdesgårdsstörar”). De uppger att de när de kommit fram sett att pojken R (15 år) redan sitter på marken med ett bandage i pannan.

Men redan strax efter det att påsksmällaren exploderat på tomten har det ringt på dörren hos familjen L. Fadern H öppnar men ser ingenting. På trappan ligger en hemmagjord rörbomb som han aldrig ser, då det är mörkt. Den exploderar aldrig, då stubinen troligen brinner fel. (Enligt polisens första utredning hade den 300 meters sprängradie.)

Sedan kommer, enligt H, en grupp ungdomar gående längs gatan. H säger att han och flera av de andra i huset går ut för att möta dem. H uppger att han attackerats av R och försvarat sig med en ”pinne”.

Vad som hänt, enligt förundersökningen, är att R kommit gående med två tjejkompisar, som senare säger att de inte var på väg till familjen L:s hus. (Somliga uppgifter ger vid handen att pojken R skulle haft hakkors på sin jacka, något som inte nämns av polisens förundersökning.)

Fadern H skall, enligt R, ha gett denne ett kraftigt slag över nacken och sedan över benen. H ska sedan ha jagat en annan pojke, ME, och lyckats utdela ett slag mot benen på denne.

H själv uppger att R attackerat honom med en spark och att han försvarat sig.

På platsen finns nu enligt flera vittnen ca 15 ungdomar som samlats. Pojken R:s far har också kommit till platsen och sägs försöka medla. Ytterligare en pojke, JÖ, tar ifrån sonen J hans påk och kamraten A:s. När han försöker ta fadern H:s får han några slag av denne. Någon kastar nu ett järnrör mot H och det träffar först honom i bakhuvudet och sedan mamman K i ansiktet. Förmodligen är ”järnröret” den bomb som aldrig exploderade.

Rörbomben hade tillverkats av pojkarna JÖ och JG (17 år) . De förnekade dock att de placerat ut den på trappan. (JÖ uppger sig ha minnesluckor p g a berusning.) När den inte exploderade hämtade JÖ den från dess plats på trappan.

Flera personer uppger sig nu ha hört pojken JG skrika: ”Vi ska elda upp huset.”

Allt fler samlas utanför familjens hus, och när polisen kommer till platsen (23.16) finns där ca 50 personer. Polisen beskriver situationen som ”hotfull.”

Ur polisrapporten: ”Om personalläget varit annorlunda hade flera personer frihetsberövats jml PL 13. På platsen fanns många vuxna personer, bland annat flera föräldrar som visade tecken på alkoholpåverkan. Flera av dessa hade synpunket (sic) på polsmännens (sic) agerande och försvarade sina ungdomar.”

Påskdagen: Sonen J:s vän A har sovit över, och fler vänner anländer nu från Karlstad.
(Nu har även journalister från Aftonbladet kommit till Vålberg.)

På väg från busstationen, där de kollat tidtabeller, möter gruppen JG med vänner, som uppges skrika ”neger”. Sonen J:s vänner jagar JG:s grupp, och de senare kontrar genom att kasta sten.en
På väg mot Ls villa uppstår slagsmål mellan JG och en av sonen J:s vänner.

J säger sig vara på väg att ringa polisen när ”mannen med hundarna”, LL, kommer till platsen, hämtad av JG. LL bussar sina boxrar på ungdomarna, och en av dem får ett bett i benet och på handen.

Händelsen fotograferas och bilderna publiceras i Aftonbladet dagen efter.

I närheten av Ls hus stoppar polisen en grupp av skinskallar och beslagtar ett basebollträ.

Hur behandlades händelserna i media?

Den rasistiska förföljelsen av familjen L har behandlats i Nya Wermlandstidningen också före händelserna under påsken 1995.

Den 16/9 1994 skriver man att: ”…Barnen förföljs öppet med förolämpningar och rasistiska slagord”… ”familjens hus bombarderas med diverse projektiler”….

Den 22/11 94 beskriver man Molotovcocktail-attacken mot familjens villa liksom hur rasistgäng skriker ”Sieg Heil”.

Påsken 1995:
Ett första TT-telegram går ut 4:45 på morgonen den 16/4 1995.

16/4, Rapport: man beskriver hur fadern H slagits ned med järnrör och att mamman K misshandlats. Man uppger att familjen förföljts ”i tre års tid”… ”enda anledningen verkar vara att de är invandrare.”
TV4:s Nyheterna visar samma dag starka bilder på K:s blåslagna ansikte.

17/4, Expressens förstasida: ”Hon skulle bara skydda sina barn”. Bild på K:s ansikte med blåmärken.

Samma dag, den 17/4, går det ut ett TT-telegram med en annan bild av händelserna. Frågan är om man inte kan tala om ett före och efter detta telegram, där man skriver: ”Ungdomar i Vålberg anser att medierna tar parti för familjen. Det retar dem och piskar upp stämningen”. Uttalandet är ett citat av  kriminalinspektören Anders Forsman.
Efter det telegrammet är det som om tonen i media ändras.

17/4,  Aftonbladet: …”andra personer Aftonbladet varit i kontakt med menar att familjen har del i bråket. Att ungdomar i Vålberg blir provocerade när de går förbi huset.”

17/4 TV4 Nyheterna : ”För andra kvällen i rad drabbade i går ungdomsgäng samman… bråken mellan de olika… olika uppfattningar om orsakerna.”  

Här har det skett en betydelseglidning i språket. Nu tolkas händelsen som en uppgörelse mellan ”ungdomsgäng”:

17/4, Aktuellt: …”också i går förekom bråk mellan ungdomsgänget och invandrarfamiljen… skilda uppfattningar om orsakerna.”

18/4, Rubrik Expressen: ”Deras hus ska brinna.” Löpsedel: ”Hatets Vålberg”.

Enligt mediaforskaren Ylva Brune, som skildrat medias bevakning av händelsen i sin bok ”Nyheter vid gränsen”, präglas den inledande fasen av medias beskrivning av ”demonisering”: barnfamiljen mot rasisterna. Men ganska snart ”problematiseras” bilden.

18/4, Aktuellt berättar om en stödaktion för familjen inne i Karlstad, hur stadens bussar stannar i en minut. Man beskriver hur det är ”Trängsel hos L” av folk som vill visa sitt stöd, bland dem den socialdemokratiske politikern Juan Fonseca.
Under de närmaste dagarna kan man lägga märke till en ytterligare ”jämkning” av perspektivet:

18/4, SvD: ”Biträdande länspolischef Stig Månsson har sagt att det inte är ett renodlat rasistbråk, utan att det även finns andra motiv till händelserna (…) Starka känslosvallningar har förekommit både hos familjen och andra i Vålberg, säger Jan Erik Nyman, åklagare.”

18/4, DN: ”Flera års osämja i Karlstad kulminerade under påsken.” ”Hotelser om brottsliga gärningar for genom luften, från båda sidorna, säger kriminalinspektör Anders Forsman.”

Mediernas eget agerande problematiseras ännu mer av Göteborgsposten den 18/4:  ”Tar medierna automatiskt parti för invandrare, när de hamnar i konflikt med svenskar och myndigheter?”

Från de ansvariga myndigheternas sida strävar man aktivt efter att sudda ut alla anklagelser om rasism:

18/4, God morgon Sverige: Polismästare Rolf Kläppe säger: ”det handlar om gråtoner här, även om det förekommer rasistiska inslag.”

19/4, TT-telegram: ”I Vålberg var det en spontan grupp, som inte hade koppling till högerextremism, säger Kläppe. Länspolismästaren anser inte att bråken i Vålberg har renodlat rasistiska drag. Det finns visserligen främlingsfientlighet i bakgrunden. Men om det bara handlade om rasism borde det innebära att alla invandrare i Vålberg skulle vara hotade, och så är inte fallet.”

19/4, DN: ”Många av bråkstakarna kom dessutom utifrån, från Karlstad och från Säffle och Grums… ”Kaxig” är ett ord storebror använder om lillebror J, 14 år. När H upptäckte att det langades hembränd sprit till ungdomar i Vålberg tvekade han inte att göra en polisanmälan. Kanske finns där en orsak till helgens överfall?”

Även ansvariga politiker försöker tona ned inslagen av rasism och antyder att det rör sig om annat:

21/4, Leif Blomberg, invandrarminister i Expressen: ”Vill man förstå helgens händelser i Vålberg får man inte stirra på rasism som den enda och enstaka förklaringsgrunden…det är inte första gången familjen och deras barn har varit utsatta. Det är inte första gången anklagelser också riktas mot familjemedlemmar, med rätt eller orätt.”

21/4, God morgon Sverige: ”Är främlingsfientligheten konjunkturbunden?” ”Det handlar om gäng, hiphopare och skinnskallar.”

Lokalpressen, främst Nya Wermlandstidningen, tvekar inte i sin bedömning. Man beskriver ett rasistiskt ungdomsgäng som bedriver terror på orten:

19/4, NWT: ”J:s skåp sparkades in och han hotades med Lasermannen… tjejerna talar om en skola där en mindre grupp pojkar med klart uttalade rasistiska åsikter styr på rasterna.”

20 och 21/4,NWT: ”Fem flyktingfamiljer från det forna Jugoslavien, som placerats i Vålberg terroriseras av ungdomar.”

Men samtliga medier distanserar sig småningom från den första bedömningen, och tycks främst odla en sorts självkritik:

1/6, SvD:”Vålbergs rasister klev in i de svenska hemmen och stannade där. Eftersom många ungdomar hade observerats i bråket blev Vålbergsskolan utpekad som ett givet centrum varifrån individer med försmak för dylika aktiviteter utgår. Detta visste hela Sverige efter påsk. Ett antagande som senare visade sig vara fiktivt.”
Frågan är var man hämtar fakta i målet när man nu plötsligt betraktar det rasistiska i påhoppen som ”fiktivt”. Som Ylva Brune påpekar i sin bok (s 182):
 ”När identifikationspunkten i nyheterna förflyttas från ”den hotade familjen”, ”mamma K” och ”pappa H” till samhället och dess företrädare, så beskrivs familjen L inte längre som ’vilken vanlig svensk familj som helst’. Istället poängteras faderns och sönernas hetsiga temperament och att familjen är ’annorlunda’.”

Så kommer mordbränderna mot familjens sommarstuga och villa.

2/6 brinner familjens sommarstuga ned. TT skickar ut ett telegram, övriga riksmedier avvaktar.

Men en ny säkerhet kryper in i nyhetsrapporteringen:

12/6, TT-telegram med anledning av polisens utredning av påskhändelserna: ”Ingen rasism bakom bråket i Vålberg”.

12/6, Tvärsnytt: Åklagare Peter Hallgren uttalar sig. ”Någon rasism ligger inte bakom det hela.”

13/6, NWT: ”Det var ingen rasistisk lynchmobb som anföll familjen Ls villa.” ”men det som hände i påskas var kanske inte så allvarligt. Två tonårspojkar tände påsksmällare utanför villan, familjen blev provocerad, flera sysslolösa ungdomar samlades och det blev slagsmål. Vems fel det är är kanske svårt att reda ut.”

24/8 brinner familjens villa ned Elden visar sig vara anlagd från utsidan. Alla är hemma, men klarar sig.

24/8, Aktuellt: ”Branden kan ha varit anlagd.”

Nu lämnar familjen Vålberg och flyttar in till Karlstad.

25/8, GP: ”Familjen L i Vålberg fortsätter att förföljas av motgångar. I påskas stod familjen i centrum för ett uppmärksammat bråk, som engagerade hela landet.”

25/8, Aktuellt: ”Branden, som började på utsidan av huset, var troligen anlagd.”

25/8, GT: ”I flera år har familjen L och ungdomar i Vålberg varit i fejd med varandra. Oroligheterna kulminerade i påskas, då ett 50-tal ungdomar drabbade samman med några av familjemedlemmarna i ett våldsamt slagsmål.” 

25/8, DN: Familjen blev riksbekant i påskas, efter ett våldsamt tumult utanför villan, vilket massmedierna blåste upp som ”rasbråk”.

25/8: Expressen: …”vem brände ner Ls hus på Malmåsvägen? Var det en av de tio-femton pojkarna i Vålberg som känner sig särskilt lokalpatriotiska, kanske en av de fyra-fem som går omkring och ståtar i med sin skinnskallighet eller den ende 20-åringen som seriöst verkar åtrå ledarskapet för en naziströrelse i Vålberg…En man jag talar med säger att inte han själv, förstås, men en del grannar tänker att det kan handla om en försäkringsgrej.”

En av dem som hela tiden uttalar sig för att tona ned rasismen är åklagaren i den pågående rättegången om misshandelsfallen i påskas, Peter Hallgren:

21/9,NWT (om utredningen): ”Det handlar mer om, säger han [åklagare Hallgren] att familjen L är annorlunda, och att H L med sitt hetsiga temperament är rolig att reta:
 - Man kan kanske prata om främlingsovilja och om en dålig anpassningsförmåga från båda sidor, menar Peter Hallgren.”

3/10, Studio 1: Åklagare Peter Hallgren använder uttrycket ”vanligt gruff”, ”inget så allvarligt som rasism”, och säger att man måste ”bemöta massmediernas påståenden om att detta är rasism.”

5/10, NWT (om rättegången): Rubriken RASISM ELLER INTE:
”det var först vid slutpläderingarna som ämnet fördes på tal av H L:s försvarsadvokat Lars Magnusson:
- Det familjen L upplevt under sina fyra år i Vålberg är en formlig orgie av trakasserier – ja, ren förföljelse. De har hotats i brev, per telefon, man har slagit sönder deras bilar, skurit i deras däck, stulit deras egendom och till slut ”lyckats” med bedriften att tända eld på deras hus.”

Så kommer domarna:

18/10, TT (Referat av Tingsrättens dom): ”H L döms till villkorligt fängelse för misshandel. Tre unga män döms till dagsböter för ofredande, olovlig sprängämnestillverkning, brott mot knivförbudslagen och olaga hot. Domen nämner inget om rasistiska motiv.”

19/10, I Studio 1 uttalar sig åter Åklagare Peter Hallgren med anledning av domen; ”håller man på och pratar om att detta är rasism så blir dom här personerna rasister om de inte var det innan.” Om familjen L: ”inte Guds bästa barn.”
I samma program uttalar sig namnlösa Vålberg-ungdomar: ”Görgott att de flyttar, när de håller på som de gör…helst ned under marken.”

22/10, DN: ”ryktena går i samhället, ’Familjen har själv tänt på’ Och de som spekulerar i den riktningen har fått bränsle på sina hypoteser, eftersom det brunnit hos familjen sju gånger sedan 1976.” ”Andra menar att rasismen i Vålberg är en myt, att ungdomarna och familjen L är lika goda kålsupare….men grälet mellan familjen L är inte helt oskyldigt. Här finns en 18-årig inflyttad pojke som fungerar som ledare för ett gäng skinnskallar på omkring femton ungdomar... vilsna ungdomar ser upp till honom, har blivit ”nyttiga idioter”, och gör det han säger.”

Hur ska man förstå förskjutningen av mediernas attityder?

Ylva Brune urskiljer i sin avhandling tre olika mediastrategier när händelsen beskrivs, strategier som präglas av tidningsmediets ”identitet”:

Kvällstidningar:  först ”offerscenario”, man talar om ”rasisterna”. Folklig dagordning som kräver rättvisa, avpolitiserat underifrånperspektiv, med tydliga förövare och offer.
När dramaturgin visar sig vara för enkel tappar tidningen intresset och kräver ett snabbt slut på ”berättelsen” (”Handslag för fred”, Expressen 21/5) Senare rapportering går längs spåret ”ingen kan veta någonting om någonting”.

Storstads-morgontidningar: Tar sin utgångspunkt i kvällspressens dramatisering och vill ”komplicera”. (DN 19/4: ”massmediernas vrångspegel”.) Man misstror överdrifter, odlar ett ”common sense”-perspektiv, undviker ord som ”rasister” och talar istället om ”bråkstakar”. Drar sig dock inte för att lägga den slutliga bedömningen hos läsarna.

Lokalpress: inledningsvis samma dramatisering som kvällspress. Senare vänds perspektivet och man kritiserar den ytliga bild som presenterats av ”utomstående” medier (”naiva journalister”, NWT 1/6) Stor tilltro till myndighetspersoner, som får vara de som kommer med den slutliga beskrivningen av vad som ”faktiskt” skett.

Domen faller

När domen föll den 18 oktober blir slutresultatet att H L döms för misshandel (av R och JÖ) till villkorlig fängelsedom och dagsböter, samt att betala skadestånd a 1000 kr ill JÖ och 3000 till R.
Av de övriga döms JG för olaga hot, medhjälp till stöld och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Det senare handlar dock inte om att bomben placerades ut hos L, utan att han erkänt att han varit med om att tillverka den. Eftersom han är minderårig döms han till skyddstillsyn och 300 kr i skadestånd - inte till familjen L utan till Brottsofferfonden.

JÖ döms för en serie småbrott, i indirekt anslutning till aprilhändelserna: rattfylla, stöld, brott mot knivförbudslagen m m. Ingenting av detta har att göra med vad som faktiskt hände utanför familjen L:s villa i april. Ytterligare några pojkar döms för mindre förseelser, återigen för annat än det som faktiskt drabbade familjen L. Själva misshandeln av mamman K och fadern H lämnas utan åtgärd, i ”brist på bevis”. Varken åklagare eller domare för över huvud något resonemang om rasistiska inslag. Den som fick det hårdaste straffet var H L.

Varken branden i familjens sommarstuga eller mordbranden mot familjens villa har lett till någon rättslig prövning – detta trots att namngivna personer vid flera tillfällen uttalat hot om att bränna ned deras hus. Fallet är ouppklarat och idag dessutom preskriberat.

Förövare, offer, åskådare

Det intressanta med hela skeendet i Vålberg är den uppluckring av rollerna som äger rum i mediernas rapportering. Inledningsvis är det odiskutabelt att familjen L utsatts för rasistiskt våld. Sätter man in händelserna påsken 1995 i ett större sammanhang är det också mycket svårt att bortse från det faktum att det finns en rasistisk subkultur i Vålberg.
I Bosse Lindquists radioreportage ”Invandrare – född i Vålberg”, som spelades in mellan det att familjens villa brann och att domen föll, talar de inblandade ungdomarna öppet om sina rasistiska sympatier. (”Snart skaffar jag mig nånting och går ut och skjuter varenda jävel.”)

Av detta syns ingenting alls i polisens förundersökning eller i domslutet.  Åklagaren säger tvärtom att det ”inte finns några belägg för att det skulle handla om rasism.”  I domslutet nämns knappt heller de tidigare trakasserierna mot familjen L. Såväl polis som åklagare väljer att betrakta händelserna i april 1995 som isolerade företeelser.

I medias beskrivningar kan man skönja en förskjutning av beskrivningen av familjen L – från offer till medskyldiga. Det antyds t o m att de skulle kunna vara ansvariga för branden (”en försäkringsgrej”).

Vem är då åskådare?

Man kan urskilja ett antal Vålbergsbor som förmodligen kan sägas stå vid sidan av, som personer vilka inte tar aktiv del i skeendet. Som en anonym kvinna säger i Bosse Lindquists radiodokumentär: ”Jag var tvungen att ta ställning till något jag inte ville ta ställning till…jag vet inte om jag vågar visa att jag pratar med dem, för vad kommer att hända med mej och min familj då?” Det handlar om verklig rädsla för den rasistiska gruppen i samhället.

Likadant med den vän till familjen (”Anki”) som i Lindquists program berättar hur hon parkerar bilen flera kvarter bort och knappt vågar hälsa på dem. (”Jag kände mig så feg, som en jäkla råtta.”)
Men kanske är det medierna som är de intressantaste ”åskådarna”. De uppvisar här alla de kriterier man brukar förknippa med ”bystander-problematiken”- man intar en föregivet fristående roll och skall enligt sin egen yrkesroll vara just (förmedlande) åskådare. Samtidigt påverkar media själva situationen i Vålberg - vare sig de vill eller inte.

Ska man vara ”objektiv” genom förmedla flera olika perspektiv? Eller ska man vara ”objektiv” genom att redovisa sina egna utgångspunkter? Eller ska man lämna bedömningen av vad skeendet ”betyder” till läsarna/tittarna?

Det sker något märkligt med mediernas framställning av fallet under 1995. Från en (kvällstidnings)moraliserande hållning som manar till avståndstagande mot rasismen till en mer ”i mörkret är alla katter grå”-hållning där man uppehåller sig vid hur ”ord står mot ord”. Hur ska detta förstås?

• Som ett avståndstagande från kvällstidningarnas förenklande dramaturgi?
• Eller kanske som ett uttryck för vad man då uppfattade som en ”samhälleligt ansvarstagande” hållning där man spelar ned rasismens betydelse – och därigenom anser sig förminska dess stöd och utbredning?
• Eller som uttryck för auktoritetstro, där man accepterar åklagarens och polisens syn på saken?

Vilken av dessa hållningar som man än urskiljer som den grundläggande gör det utan tvekan medierna till ”bystanders” i den meningen att beslutet att inte ta ansvar/ställning ofta gör en till ”passivt medagerande”.

Källor

• Ylva Brune: Nyheter från gränsen. Tre studier i journalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld. Avhandling, JMG; Göteborgs universitet 2004.
• Bosse Lindquist: ”Invandrare – född i Vålberg”, radiodokumentär., P1
• Rantakeisu, Almgren, Starrin: Rasistiska trakasserier – en studie med utgångspunkt från händelser i Vålberg. Karlstad university studies 2000.
• Vålberg – ett arbetarsamhälle. Centrum för folkhälsoforskning 1997