Steinsdorf 1941 - Gerhard och Bronia

Filmen

Get the Flash Player to see this player.

Tvångsarbete under kriget

Under andra världskriget använde sig den tyska regeringen i allt högre utsträckning av tvångsarbetare, eller ”slavar”, som skulle fylla luckorna i produktionen för dem som tagits ut i krigstjänst. En del var regelrätta lägerfångar, som ”lånades ut” till stora industrier som Volkswagen, Puch och även svenska SKF. Andra var civila från ockuperade områden, som Polen, vilka ”inkallades” och skickades till olika orter i Tyskland. Antalet tvångsarbetare är svårt att beräkna, men uppskattningar ligger på mellan sju och elva miljoner människor som under kriget användes i den tyska produktionen. Efter ockupationen av Polen införde de tyska ockupanterna särskild lagstiftning (”Polen-Erlasse”) för polacker, till skillnad från tyskar, särskilt gällande i gränsområden med ”blandad befolkning”. Förordningen gällde från mars 1940 och stadgade hur polska tvångsarbetare skulle behandlas, och det sägs bl a uttryckligen att de ska ha sämre mat än sina tyska motsvarigheter, inte får besöka samma kyrkor som tyskar etc. Ansvarig för att denna förordning följdes var Gestapo och dess lokala representanter.

Övergreppen mot Gerhard och Bronia ägde rum 1941 i den då tyska byn Steinsdorf, intill den något större staden Steinau med 1500 invånare, belägen i Schlesien, ett område som av tradition varit indraget i gränstvister, med en befolkning som talade såväl tyska som polska och tjeckiska. Redan 1742 hade området erövrats av Tyskland (Preussen), och gränsade till det (tjeckiska) Sudetenland som ockuperades i oktober 1938. Det var alltså en etniskt sammansatt miljö som skulle ”förtyskas”. Många var uppenbarligen minst tvåspråkiga, så t ex Gerhard och hans mor Käthe, och talade både tyska och polska. Efter 1945 fördrevs alla ”tyskar” från området som idag tillhör Polen. Steinsdorf heter nu Scinawa Nyska.

Vilka var Gerhard och Bronia?

Den lilla byn Steinsdorf låg 1941 i Schlesien i östra Tyskland. Idag tillhör den Polen. Hit kom den polska tonårsflickan Bronia som slavarbetare och fick arbeta hos en tysk bonde. Där träffade hon den artonårige drängen Gerhard Krzeszczok, som var ”tysk”. De blev kära – vilket var förbjudet för en tysk och en polska. Det kallades ”ras-skändning”, ”rassenschande.” Under sommaren är det någon som skvallrar om deras förhållande och de anmäls för den lokale Gestapomannen. De skall straffas för sin kärlek, men först ska de förnedras. På filmen kan du se hur de leds genom byn till musik, hur man rakar deras huvuden och hänger skyltar kring deras halsar där det står sådant som ”Jag är ett polskt svin”. Kanske hade vi aldrig vetat något om dem om det inte någon långt efter kriget hittat filmremsan, som bara är några minuter lång, i ett arkiv i Krakow. Den polske filmaren Marek Pawlowski intresserade sig för deras öde och grävde fram vilken plats det hela utspelade sig på, for dit och intervjuade de som mindes dem. Resultatet har han skildrat i dokumentärfilmen ”Eine verbotene Liebe”. (2002) Om Bronia vet vi tragiskt nog inte så mycket. Vi får inte veta varifrån hon kom eller hennes efternamn, det talas om att hennes far sökte henne i byn Steinsdorf 1948. Efter 1941 finns det ingenting om hennes öde i de bevarade arkiven. Troligtvis fördes hon till ett koncentrationsläger där hon förmodligen dog. Om Gerhard får vi veta litet mer. Han var född 1922, som utomäktenskaplig son till Katherine Grzeszczok (själv stavade han efternamnet Krzeszczok, med K) och växte upp i Steinau, Efter att han arresterats för sin relation till Bronia skickades han 1941 till ett ”straffkompani” på Östfronten där han sårades i lungan av granatsplitter, hemförlovades dödssjuk och avled i Steinau 1945, 23 år gammal.

Gerhard, som 1941 var arton år, arbetade på familjen Alders går i Steinsdorf som dräng, förmodligen som en del av den ”arbetstjänst” många unga män inkallades till. Han hoppades sedan få studera vidare. På Alders gård fanns också ett större antal polska tvångsarbetare, oklart hur många, men både män och kvinnor. Bronia (Bronka) verkar ha varit den yngsta av dem. De f d tvångsarbetare som Pawlowski intervjuat verkar tycka att familjen Alder behandlade dem relativt väl, men att arbetet var hårt, från kl 5 på morgonen och med få raster. Gerhard och Bronia verkar ändå, tvångsarbetarlagarna till trots, ha kunnat röra sig relativt fritt – så besöker de t ex Gerhards mor tillsammans inne i Steinau flera gånger. Många verkar ha känt till deras kärlekshistoria, och de ska också ha fått varningar. Läget komplicerades av att NSDAPs man i byn (”Ortsbauenführer”), storbonden Paul Hose, bodde tvärs över gatan från Alders.

Exakt när de arresteras är inte klart, av filmen framgår bara att det är under sommaren 1941. Inte heller vem som angivit dem. De förs till Paul Hoses gård, där det korta filmfragmentet tar sin början. De eskorteras därifrån av en grupp av fyra myndighetspersoner, förmodligen Gestapo-folk: en man i glasögon, slips och knäbyxor som verkar vara gruppens ledare (och också klipper deras hår), två anonyma män i grå överrockar och hatt (som vi kan anta är någon sorts myndighetspersoner) samt en polis i uniform. Framför dem går en junior-blåsorkester, som tydligen består av lokala Hitlerjugend-ungdomar. Den följande klippningen, utklädseln i säckväv och hängningen av skyltar kring halsen med budskapen ”Jag är en tysk förrädare” och ”Jag är ett polskt svin” hörde till en utarbetad form som upprepades vid liknande tillfällen. Polska män som brutit mot ”raslagarna” hängdes direkt. Polska kvinnor skickades i läger. Tyska män dömdes till fronttjänstgöring och tyska kvinnor, slutligen, till fängelse. Gerhard och Bronia förs efter skändningen till fängelset i Neisse där de tillbringar natten, och sedan visas de åter upp på ett torg i staden. Gerhard sätts i fängelse några veckor och skickas sedan till fronten. Bronia försvinner.

Varför förnedrade man dem?

Det är Bronia och Gerhard som är offer. Förövarna utan tvekan gruppen på fyra myndighetspersoner, som förmodligen tillhör Gestapo eller ”bara” är lokala partifunktionärer. Men varför lägger man ned så mycket omsorg på att förnedra dem offentligt?

Ser man filmen ett par gånger, promenaden från Hoses gård till den rituella klippningen-förnedringen som verkar äga rum i ett vägskäl eller på ett litet torg, ser man också att gruppen som ”promenerar” dem dit är sammansatt. Flera i ”publiken” är uppenbarligen mycket unga, i Gerhards och Bronias egen ålder och yngre. De andra polska tvångsarbetarna vittnar om att de inte fick gå ut på gatan för att se vad som hände. Förnedringen var tänkt att rikta sig till byns ungdomar, som ett varnande exempel. Man kan också se hur folk beter sig ganska olika. Någon ler elakt. En äldre pojke säger några hårda ord till Gerhard och Bronia, på ett viss som verkar förberett och inövat. Men bland de övriga ungdomarna ser man olika sätt att reagera. En del ser rent ut sagt plågade ut: det är Gerhards kamrater vi ser. En del spelar med, andra, får man förmoda, deltar motvilligt. Ingen ingriper. Den fråga man måste ställa sig är vad någon hade kunnat göra.

Det är sommaren 1941 och Tysklands krig är inne i sin mest framgångsrika fas. Vilka möjligheter hade den ”vanlige” tysken att handla på ett annat vis än den totalitära statens påbud? Hur kunde man avvika, visa sitt ogillande? Det fanns möjligheter att uttrycka olust, men hur stora var de?

Gerhard hade förälskat sig och följde bara det ”civila samhällets” regler, han träffade en flicka på arbetsplatsen som han tog med sig hem till mamma; hans brott var att han levde som om det vore fredstid och inte anpassade sig till den nya statens rasistiska ideologi och krigslagar. Det är därför han och Bronia ska straffas. Budskapet är dock riktat till de kringstående ungdomarna i hans egen ålder. Det gamla samhällskontraktet är uppsagt. Anpassa er, annars kan ni råka lika illa ut.